och så i lördags blev bröstkorgen tung och iskall. han ville ut, med ”kompisarna”. ville inte säga vart, inte vilka kompisarna var, bara att det var lugnt. att han inte skulle ”göra någonting.” och jag svalde och svalde, bet mig i tungan för att inte säga NEJ. tvingade mig att se hans förändring. tvingade mig att tänka mig in i hans situation. ”mamma jag har inte varit ute på jättelänge.” och det är ju så. han har varit med oss. han har tagit avstånd från onödigt bus. såklart han fick gå ut. måste visa att vi litar på honom. att vi tror på det han säger. han fick en tid, en puss och en kram. och vi väntade med flackande blick på klockan. och sen kom han hem. i tid. och han var lugn och glad.