You are currently browsing the monthly archive for april, 2008.
hur håller jag om en tonåring som är huvudet längre? hur kramar jag om utan att inkräkta? ibland är han som en vägg. någonting som ter sig omöjligt att komma nära, riktigt inpå. jag kan sakna tiden när han kom tassande och kröp i mitt knä. när jag kunde lukta på hans hår, stryka pannan och se sömniga ögon slutas. visst behöver han det nu med?
och så i lördags blev bröstkorgen tung och iskall. han ville ut, med ”kompisarna”. ville inte säga vart, inte vilka kompisarna var, bara att det var lugnt. att han inte skulle ”göra någonting.” och jag svalde och svalde, bet mig i tungan för att inte säga NEJ. tvingade mig att se hans förändring. tvingade mig att tänka mig in i hans situation. ”mamma jag har inte varit ute på jättelänge.” och det är ju så. han har varit med oss. han har tagit avstånd från onödigt bus. såklart han fick gå ut. måste visa att vi litar på honom. att vi tror på det han säger. han fick en tid, en puss och en kram. och vi väntade med flackande blick på klockan. och sen kom han hem. i tid. och han var lugn och glad.
vi pratar på, skrattar ihop och jag fascineras av hans person. han är en guldunge. tänk att jag inte såg det hela tiden. att det kunde försvinna i stormen. jag skäms lite. så klart fanns han där hela tiden, han vara bara lite vilse.
han är som en kalv på grönbete. som om han ser livet ur nya ögon. som om han sovit och missat något. tar igen. och ler.
jag tänker att ”var det allt” men tvingar mig då att komma ihåg hans mörka ögon, stela ansikte – oviljan att kommunicera. det var så mycket mer. bara stor förvirring och ledsamhet. jag önskar att det aldrig kommer tillbaka.
faktiskt så är det lätt att glömma bort att han är så liten när han är så stor.
och det hände en grej i skolan som jag behövde fråga honom om. jag var lugn när jag pratade men hans röst blev stenhård, fräsande och gjorde ont. jag förklarade att det inte var jag som var fienden. att jag inte förtjänade den tonen. och då bad han om ursäkt.
vi drar glädje fram och tillbaka mellan oss. det kan inte bli fel nu. han har kommit så långt. det positiva skapar ringar på vårt intorkade tårdränkta golv. det här är en dragkamp med vinnare i bägge ändar.
jag tassar runt på små luddiga moln. njuter av att prata med honom. att se det otvungna leendet. höra hans fnitter när vi missförstod varandra vid läxförhöret. se att det är okej att stryka honom över kinden, att jag får vara mamma.
”jag ser dig le oftare nu, det är härligt!” så hade gympaläraren sagt till honom. och det är så. och ögonen glittrar. vi tog en promenad på 45 min in till stan för att gå på bio. tidigare hade dom minuterna spenderats under tryckande tystnad. nu pratade vi. inte bara han och inte bara jag. vi samtalade.
han skrattar mycket nu. och jag är så fascinerad av att jag dagligen ser hans tänder. det var längesedan och jag trycker bort tyngden i bröstet som tar mig tillbaka till då:et. vill bara vara här och spegla mig i emaljen.
funderar mycket på vad han funderar på. hans huvud måste ju svämma över av alla tankar. jag undrar så var han tömmer sig. var är hans ventil? hur handskas han med sin tonårstid? vem får höra hans inre?
Senaste kommentarer