det har varit lugnt och skönt hemma. kvällarna har han spenderat på träningen eller hemma med oss. jag trodde verkligen att han gjort ett medvetet val då, att han valde bort sina kompisar för att inte hamna i trubbel. (flera gånger har kompisarna supit ner sig, rökt och vandaliserat.) nu ville jag få det bekräftat också. ”du har varit hemma mycket på kvällarna, hur kommer det sig? jag menar…har du valt bort dina kompisar för att du vet att det ska bli bus?” han tittade förvånat på mig. ”eh…nej. jag får ju inte gå ut.”  jag tappade hakan. vad menade han? ”vadå inte gå ut? det har vi inte sagt. och en sak – har du frågat?” han kikade på mig under lugg och sa inget mer. jag som trodde jag fattade hur det låg till och så visade det sig att jag är ute och cyklar.