You are currently browsing the monthly archive for mars, 2008.
vi har varit ifrån varandra en vecka. på varsin sida om jordklotet och jag funderade över känslan som kallas ”saknad”. tänkte att mitt hjärta borde blöda efter honom men jag var lugn. fel på mig som inte saknat mer? onormalt att inte sakna honom varje vaken minut, så mycket som jag säger att jag älskar? mina tankar slog knut på sig själv när jag ville tvinga mig själv till att sakna mer än jag gjorde. så plötsligt slog det mig – jag behövde inte sakna. han var ju med mig hela tiden.
han gick till frissan och tjugo centimeter senare skrattade jag högt-det här kunde inte vara samma unge. ett ansikte. blå ögon. smilgropar. min söta unge. han som varit gömd bakom ostyrigt hår… långfredag. nu blir det en påsk med lugn och ro.
jag myser över att höra hans lugna röst i telefonen. han berättar om nöjda lärare. ”men är du nöjd?” frågar jag. han är det. och jag vill kupa handen runt hans huvud, vill ha honom liten igen. lukta på hans bebispanna. men det var då. han finns inte på det sättet. jag försöker hitta nya sätt att vara nära.
han lufsar runt i sin morgonrock. den slutar precis vid knäna och hans stockar till ben är…stockar. jag fnissar åt att jag ser ut som en räka bredvid honom. han, min son. och jag tänker att det är så här det kommer att vara nu. jag är den lilla stora och han är den stora lilla.
protesten kom utan förvarning. den var stor, nattsvart och kvävande. han vägrade komma hem. jag fick ett långt sms där han förklarade varför – vi är för stränga. ”alla andra får…”. när min lycka över att han uttryckt sig lagt sig, ville jag ringa polisen. eller ta bilen och leta. eller skicka ett hysteriskt hot om att det skulle bli grymma konsekvenser. men jag stannade upp , andades och funderade en timme på vad jag ville. och sen svarade jag honom. ”kom hem och prata.” och han gjorde det.
det känns för bra det här. lugnet. jag kan inte riktigt njuta eftersom det känns som en stundande katastrof. att det var för bra för att vara sant.
det har varit lugnt och skönt hemma. kvällarna har han spenderat på träningen eller hemma med oss. jag trodde verkligen att han gjort ett medvetet val då, att han valde bort sina kompisar för att inte hamna i trubbel. (flera gånger har kompisarna supit ner sig, rökt och vandaliserat.) nu ville jag få det bekräftat också. ”du har varit hemma mycket på kvällarna, hur kommer det sig? jag menar…har du valt bort dina kompisar för att du vet att det ska bli bus?” han tittade förvånat på mig. ”eh…nej. jag får ju inte gå ut.” jag tappade hakan. vad menade han? ”vadå inte gå ut? det har vi inte sagt. och en sak – har du frågat?” han kikade på mig under lugg och sa inget mer. jag som trodde jag fattade hur det låg till och så visade det sig att jag är ute och cyklar.
Senaste kommentarer