You are currently browsing the monthly archive for februari 2008.
jag satt i soffan och hörde plötsligt hur han grät. jag gick in i hans rum och då gömde han sig under täcket. jag höll om, klappade på honom och frågade vad som hänt. han bara grät, mer och mer. och jag visste inte vad jag skulle göra mer än att stryka honom över håret och ryggen. ”gå ut!” gnällde han plötsligt och jag reste mig och lämnade honom. när han inte lugnat sig efter fem minuter gick jag in igen. han svarade inte på några frågor och drog sig undan när jag försökte krama honom. ”men gååå!” var det enda han sa. jag lade en hand på hans rygg. ”hoppas du får en lugn natt. sov gott.”
han pluggade inför ett prov igår och han gjorde det med ett leende. jag förhörde honom, han redovisade (ganska kort och slarvigt men han gjorde det) och jag tipsade om saker han glömt. i två timmar pågick det här. emellanåt klagade han, men det var mer för att han borde göra det kändes det som. för han var nöjd någonstans. avslappnad.
vi är ganska lika till utseendet även om alla alltid påpekar att han är mer lik sin pappa. jag väntar med stort lugn tills den dagen hans mörka färger ska ta över. jag har mörkt hår och det borde han också få om nu inte hans pappas ljusa gener tagit extra hårt. men jag kan söka efter andra likheter. i hur han rör sig, går och talar. han har en lågmäld humor, är tystlåten och lite hemlig (herregud tjejerna kommer att bli tokiga i honom) med ett snett leende och busiga ögon. och jag då…inte tystlåten, extremt ohemlig, stort flabb och ögon som säger allt.
han har länge vägt mellan oss och kompisarna. jag har aldrig ifrågasatt hans kompisar, bara det dom gör. nu vill han inte längre ut till vilket pris som helst på helgerna. och det tog ett tag innan jag fattade varför. han vet ju såklart. han vet vad kompisarna ska hitta på för något och väljer bort det. och jag korsar taket och kramar honom igen.
och jag ville skicka honom en puss och kram på mobilen så här på alla hjärtans dag. han var sur och hade försovit sig. han behöver en kram. men han hade glömt mobilen hemma.
morgonens lugn övergick i en dov eftermiddag och avslutades med ett utbrott. ”varför tjatar du hela tiden?! låt mig bara va, jag orkar inte göra läxor varje dag! jag gjorde läxor igår och i förrgår! kan jag bara få se på tv!?” rösten ekade mellan väggarna och jag satte mig på soffkanten. ”varför skriker du? jag sitter en meter ifrån dig. och jag förstår att du vill se på tv. men du har två prov på en vecka, du behöver plugga lite varje dag. det bara är så. skaffa en rutin där både plugg och tv får plats. du behöver inte välja bort något. och vill du ha hjälp med att titta över dina rutiner så säger du till. men du sätter inte på den där tv:n förrän vi har tittat över vad du behöver plugga på inför proven.” jag tystnade och väntade på svar men fick bara tystnad. jag lämnade honom en stund med sina tankar och gick sedan tillbaka. han suckade högt. ”den ena provet är skjutet till nästa vecka.” jag slog ut med armarna och log. ”men vad skönt! då kan du ta din tv-kväll. att du inte sa det på en gång. jag frågar utifrån den senaste informationen som finns, att det är två prov på en vecka. men verkligen, ta en kopp te och kolla på tv.” han reste sig ur soffan och gick in i köket. ”vad vill du ha för tekopp mamma?”
jag tvivlar inte på min förmåga att vara där. jag tvivlar inte på min förmåga att vara närvarande vuxen. och jag kan vila i det, att jag vet att det jag gör är rätt. att han kommer att tacka mig en dag. för att jag var där. jag bara önskar att en dag var här.
jag kastas handlöst mot en vägg. hans ord är hårda. han hatar mig igen. ”det fattar du väl!” skriker han och jag blir tyst. han hatar mig för att jag sätter gränser. för att jag kräver. han gråter och skriker att jag ska lämna hans rum. jag vägrar. sätter mig ner och bara sitter. han gråter klart. muttrar och fräser åt mig men jag bara sitter. och när han har gråtit klart stryker jag hans kind och sen, sen går jag ut.
när han vill vara liten lägger han en kudde i mitt knä och ligger där. inte ofta. men ibland.
en helg med bara glädje. en helg där han fick vara han.
jag vill hålla honom i mina händer som om han vore liten nog att ha i fickan. skydda och gömma. men det är med kraft jag låter bli. han är sin egen. han har sitt liv, sina upptäckter, sina misstag. jag bara står här och iakttar honom och låter honom falla mot mig när det blåser för mycket.
plågsamt att andas när han mår illa. ögonen brände och jag tömde kaffet med en känsla av det var det sista jag skulle orka med innan jag svimmade. precis när jag trodde att det var över.
när det var lugnt igen, när vi alla kunde andas, då började det om. han öser över mig och jag tar emot och är stark. men när han inte ser håller jag min ångest i handen och hans ångest i bröstet och letar efter hjälp.
han kommer hem tidigare nu. pluggar och vilar. och sedan vilar han lite till. ”jag är trött”. tror jag det. tränar och vilar. kvällspigg och morgontrött – vilken dålig kombination.
han hade snattat, ringde han och berättade. ”jag har varit och bett om ursäkt och betalat tillbaka.” som jag plussade för det. berömde. men frågan kvarstod: ”varför snatta när du har pengar?” och jag kände mig som en idiot när han svarade. ”men du fattar inte hur det är mamma. om man inte snattar är man en tönt.”
jag vill hålla andan när han är glad. bara andas in och hålla kvar. tänk om han blåser bort när jag andas ut. tänk om glimten i hans ögon irrar iväg och det blir mörkt igen. nej. jag andas in och håller kvar.
han pratar med mig! mycket och ofta. berättar hur han känner.
och när oron, tvivlet och rädslan är borta lyser hans ögon. busig.
Senaste kommentarer