jag tänker så ibland när vi pratar eller egentligen hela tiden, att det är som om inget har hänt. som om allt jobbigt under hösten, vintern och våren var en dröm. jag tänker att det är skönt att det är över men inser i samma ögonblick att han hade inte varit densamma idag om han inte gått igenom allt.
det går fort för honom att bygga upp sin mur igen. om han känner sig det minsta attackerad blir han omöjlig. vill inte lyssna utan lägger tiden och kraft på att övertyga mig om saker som är irrelevanta just där och då. tröttsamt är det och jag använder min lugnaste röst, ser till att vi har ögonkontakt, för jag vill se att han lyssnar och åtminstone försöker ta in det jag säger istället för att skapa sig egna sanningar.
han tar hand om sig själv. gör små scheman över sin träning, vilket känns positivt även om han envisas med att gå upp i ottan för att träna. bara han mår bra och har hittat sin grej. nu hägrar sommarlovet.
han ville gå ut i fredags. och jag sa samma sak igen: “med vem, vart då och när kommer du hem? och om det är någon som dricker, vad tänker du göra då?” “ingenting. gå hem typ” sa han. när vi var överens om tiderna och han hade gått kollade jag med en annan mamma. hon sa att killarna skulle vara på annan ort. jag satte mig i bilen , körde tre minuter och hittade honom, på väg bort. “vart ska du” frågade jag. han såg inte ens förvånad ut över att se mig. “vi ska bara hämta henke, sen kommer vi tillbaka”. jag ringde till gården någon timme senare och då satt killarna utanför. allt var lugnt.
och så vill han hålla handen när han ligger i sängen. en liten stund bara. inget uttalat, det blir så bara vid godnatt- kramen och pussen på pannan.
han ser ut som en valp. en valp med för stora tassar och för stora öron. en valp som snubblar fram och gör misstag, snubblar och reser sig med en tyst suck. han buffar, grimaserar och ögonen ler.
i morse kom det. “mamma. varför får jag alltid ont i magen på måndagar? jag vill inte gå till skolan. jag orkar inte gå till skolan idag.” och jag ville gråta och hålla om honom och säga att han aldrig mer behöver gå dit. att jag älskar honom och skyddar honom. jag strök honom över håret. “men älskling… jag förstår att det är tufft. det är några veckor kvar. gå till skolan och försök hålla dig ifrån gruppen.” vi kramades, jag med huvudet mot hans axel och han med en arm runt min rygg, den andra på dörrhandtaget. och gick. “ah…hejdårå.”
det stör mig att han är så lättpåverkad när det kommer till hans kompisar. han är en svans i ett gäng som inte är bra. inte ens lite bra. hej kriminalitet. vi pratar med honom om att det inte är så bra att han finns med, ens i utkanten, för hans namn nämns när något har hänt. men han ser inte problematiken.
även om jag njuter av hans sällskap, våra samtal och skratt idag, kan jag verkligen längta tills han blir vuxen. jag är så nyfiken på hur hans liv kommer att se ut.
vi hade uppföljningsmöte i skolan idag. alla sa samma sak. “han ler”.
hur håller jag om en tonåring som är huvudet längre? hur kramar jag om utan att inkräkta? ibland är han som en vägg. någonting som ter sig omöjligt att komma nära, riktigt inpå. jag kan sakna tiden när han kom tassande och kröp i mitt knä. när jag kunde lukta på hans hår, stryka pannan och se sömniga ögon slutas. visst behöver han det nu med?
och så i lördags blev bröstkorgen tung och iskall. han ville ut, med “kompisarna”. ville inte säga vart, inte vilka kompisarna var, bara att det var lugnt. att han inte skulle “göra någonting.” och jag svalde och svalde, bet mig i tungan för att inte säga NEJ. tvingade mig att se hans förändring. tvingade mig att tänka mig in i hans situation. “mamma jag har inte varit ute på jättelänge.” och det är ju så. han har varit med oss. han har tagit avstånd från onödigt bus. såklart han fick gå ut. måste visa att vi litar på honom. att vi tror på det han säger. han fick en tid, en puss och en kram. och vi väntade med flackande blick på klockan. och sen kom han hem. i tid. och han var lugn och glad.
vi pratar på, skrattar ihop och jag fascineras av hans person. han är en guldunge. tänk att jag inte såg det hela tiden. att det kunde försvinna i stormen. jag skäms lite. så klart fanns han där hela tiden, han vara bara lite vilse.
han är som en kalv på grönbete. som om han ser livet ur nya ögon. som om han sovit och missat något. tar igen. och ler.
jag tänker att “var det allt” men tvingar mig då att komma ihåg hans mörka ögon, stela ansikte – oviljan att kommunicera. det var så mycket mer. bara stor förvirring och ledsamhet. jag önskar att det aldrig kommer tillbaka.
faktiskt så är det lätt att glömma bort att han är så liten när han är så stor.
och det hände en grej i skolan som jag behövde fråga honom om. jag var lugn när jag pratade men hans röst blev stenhård, fräsande och gjorde ont. jag förklarade att det inte var jag som var fienden. att jag inte förtjänade den tonen. och då bad han om ursäkt.
vi drar glädje fram och tillbaka mellan oss. det kan inte bli fel nu. han har kommit så långt. det positiva skapar ringar på vårt intorkade tårdränkta golv. det här är en dragkamp med vinnare i bägge ändar.
jag tassar runt på små luddiga moln. njuter av att prata med honom. att se det otvungna leendet. höra hans fnitter när vi missförstod varandra vid läxförhöret. se att det är okej att stryka honom över kinden, att jag får vara mamma.
“jag ser dig le oftare nu, det är härligt!” så hade gympaläraren sagt till honom. och det är så. och ögonen glittrar. vi tog en promenad på 45 min in till stan för att gå på bio. tidigare hade dom minuterna spenderats under tryckande tystnad. nu pratade vi. inte bara han och inte bara jag. vi samtalade.
han skrattar mycket nu. och jag är så fascinerad av att jag dagligen ser hans tänder. det var längesedan och jag trycker bort tyngden i bröstet som tar mig tillbaka till då:et. vill bara vara här och spegla mig i emaljen.
funderar mycket på vad han funderar på. hans huvud måste ju svämma över av alla tankar. jag undrar så var han tömmer sig. var är hans ventil? hur handskas han med sin tonårstid? vem får höra hans inre?
vi har varit ifrån varandra en vecka. på varsin sida om jordklotet och jag funderade över känslan som kallas “saknad”. tänkte att mitt hjärta borde blöda efter honom men jag var lugn. fel på mig som inte saknat mer? onormalt att inte sakna honom varje vaken minut, så mycket som jag säger att jag älskar? mina tankar slog knut på sig själv när jag ville tvinga mig själv till att sakna mer än jag gjorde. så plötsligt slog det mig – jag behövde inte sakna. han var ju med mig hela tiden.
han gick till frissan och tjugo centimeter senare skrattade jag högt-det här kunde inte vara samma unge. ett ansikte. blå ögon. smilgropar. min söta unge. han som varit gömd bakom ostyrigt hår… långfredag. nu blir det en påsk med lugn och ro.
jag myser över att höra hans lugna röst i telefonen. han berättar om nöjda lärare. “men är du nöjd?” frågar jag. han är det. och jag vill kupa handen runt hans huvud, vill ha honom liten igen. lukta på hans bebispanna. men det var då. han finns inte på det sättet. jag försöker hitta nya sätt att vara nära.
han lufsar runt i sin morgonrock. den slutar precis vid knäna och hans stockar till ben är…stockar. jag fnissar åt att jag ser ut som en räka bredvid honom. han, min son. och jag tänker att det är så här det kommer att vara nu. jag är den lilla stora och han är den stora lilla.
protesten kom utan förvarning. den var stor, nattsvart och kvävande. han vägrade komma hem. jag fick ett långt sms där han förklarade varför – vi är för stränga. “alla andra får…”. när min lycka över att han uttryckt sig lagt sig, ville jag ringa polisen. eller ta bilen och leta. eller skicka ett hysteriskt hot om att det skulle bli grymma konsekvenser. men jag stannade upp , andades och funderade en timme på vad jag ville. och sen svarade jag honom. “kom hem och prata.” och han gjorde det.
det känns för bra det här. lugnet. jag kan inte riktigt njuta eftersom det känns som en stundande katastrof. att det var för bra för att vara sant.
det har varit lugnt och skönt hemma. kvällarna har han spenderat på träningen eller hemma med oss. jag trodde verkligen att han gjort ett medvetet val då, att han valde bort sina kompisar för att inte hamna i trubbel. (flera gånger har kompisarna supit ner sig, rökt och vandaliserat.) nu ville jag få det bekräftat också. “du har varit hemma mycket på kvällarna, hur kommer det sig? jag menar…har du valt bort dina kompisar för att du vet att det ska bli bus?” han tittade förvånat på mig. “eh…nej. jag får ju inte gå ut.” jag tappade hakan. vad menade han? “vadå inte gå ut? det har vi inte sagt. och en sak – har du frågat?” han kikade på mig under lugg och sa inget mer. jag som trodde jag fattade hur det låg till och så visade det sig att jag är ute och cyklar.
jag satt i soffan och hörde plötsligt hur han grät. jag gick in i hans rum och då gömde han sig under täcket. jag höll om, klappade på honom och frågade vad som hänt. han bara grät, mer och mer. och jag visste inte vad jag skulle göra mer än att stryka honom över håret och ryggen. “gå ut!” gnällde han plötsligt och jag reste mig och lämnade honom. när han inte lugnat sig efter fem minuter gick jag in igen. han svarade inte på några frågor och drog sig undan när jag försökte krama honom. “men gååå!” var det enda han sa. jag lade en hand på hans rygg. “hoppas du får en lugn natt. sov gott.”
han pluggade inför ett prov igår och han gjorde det med ett leende. jag förhörde honom, han redovisade (ganska kort och slarvigt men han gjorde det) och jag tipsade om saker han glömt. i två timmar pågick det här. emellanåt klagade han, men det var mer för att han borde göra det kändes det som. för han var nöjd någonstans. avslappnad.
vi är ganska lika till utseendet även om alla alltid påpekar att han är mer lik sin pappa. jag väntar med stort lugn tills den dagen hans mörka färger ska ta över. jag har mörkt hår och det borde han också få om nu inte hans pappas ljusa gener tagit extra hårt. men jag kan söka efter andra likheter. i hur han rör sig, går och talar. han har en lågmäld humor, är tystlåten och lite hemlig (herregud tjejerna kommer att bli tokiga i honom) med ett snett leende och busiga ögon. och jag då…inte tystlåten, extremt ohemlig, stort flabb och ögon som säger allt.
han har länge vägt mellan oss och kompisarna. jag har aldrig ifrågasatt hans kompisar, bara det dom gör. nu vill han inte längre ut till vilket pris som helst på helgerna. och det tog ett tag innan jag fattade varför. han vet ju såklart. han vet vad kompisarna ska hitta på för något och väljer bort det. och jag korsar taket och kramar honom igen.
och jag ville skicka honom en puss och kram på mobilen så här på alla hjärtans dag. han var sur och hade försovit sig. han behöver en kram. men han hade glömt mobilen hemma.
morgonens lugn övergick i en dov eftermiddag och avslutades med ett utbrott. “varför tjatar du hela tiden?! låt mig bara va, jag orkar inte göra läxor varje dag! jag gjorde läxor igår och i förrgår! kan jag bara få se på tv!?” rösten ekade mellan väggarna och jag satte mig på soffkanten. “varför skriker du? jag sitter en meter ifrån dig. och jag förstår att du vill se på tv. men du har två prov på en vecka, du behöver plugga lite varje dag. det bara är så. skaffa en rutin där både plugg och tv får plats. du behöver inte välja bort något. och vill du ha hjälp med att titta över dina rutiner så säger du till. men du sätter inte på den där tv:n förrän vi har tittat över vad du behöver plugga på inför proven.” jag tystnade och väntade på svar men fick bara tystnad. jag lämnade honom en stund med sina tankar och gick sedan tillbaka. han suckade högt. “den ena provet är skjutet till nästa vecka.” jag slog ut med armarna och log. “men vad skönt! då kan du ta din tv-kväll. att du inte sa det på en gång. jag frågar utifrån den senaste informationen som finns, att det är två prov på en vecka. men verkligen, ta en kopp te och kolla på tv.” han reste sig ur soffan och gick in i köket. “vad vill du ha för tekopp mamma?”
jag tvivlar inte på min förmåga att vara där. jag tvivlar inte på min förmåga att vara närvarande vuxen. och jag kan vila i det, att jag vet att det jag gör är rätt. att han kommer att tacka mig en dag. för att jag var där. jag bara önskar att en dag var här.
jag kastas handlöst mot en vägg. hans ord är hårda. han hatar mig igen. “det fattar du väl!” skriker han och jag blir tyst. han hatar mig för att jag sätter gränser. för att jag kräver. han gråter och skriker att jag ska lämna hans rum. jag vägrar. sätter mig ner och bara sitter. han gråter klart. muttrar och fräser åt mig men jag bara sitter. och när han har gråtit klart stryker jag hans kind och sen, sen går jag ut.
när han vill vara liten lägger han en kudde i mitt knä och ligger där. inte ofta. men ibland.
en helg med bara glädje. en helg där han fick vara han.
jag vill hålla honom i mina händer som om han vore liten nog att ha i fickan. skydda och gömma. men det är med kraft jag låter bli. han är sin egen. han har sitt liv, sina upptäckter, sina misstag. jag bara står här och iakttar honom och låter honom falla mot mig när det blåser för mycket.
plågsamt att andas när han mår illa. ögonen brände och jag tömde kaffet med en känsla av det var det sista jag skulle orka med innan jag svimmade. precis när jag trodde att det var över.
när det var lugnt igen, när vi alla kunde andas, då började det om. han öser över mig och jag tar emot och är stark. men när han inte ser håller jag min ångest i handen och hans ångest i bröstet och letar efter hjälp.
han kommer hem tidigare nu. pluggar och vilar. och sedan vilar han lite till. “jag är trött”. tror jag det. tränar och vilar. kvällspigg och morgontrött – vilken dålig kombination.
han hade snattat, ringde han och berättade. “jag har varit och bett om ursäkt och betalat tillbaka.” som jag plussade för det. berömde. men frågan kvarstod: “varför snatta när du har pengar?” och jag kände mig som en idiot när han svarade. “men du fattar inte hur det är mamma. om man inte snattar är man en tönt.”
jag vill hålla andan när han är glad. bara andas in och hålla kvar. tänk om han blåser bort när jag andas ut. tänk om glimten i hans ögon irrar iväg och det blir mörkt igen. nej. jag andas in och håller kvar.
han pratar med mig! mycket och ofta. berättar hur han känner.
och när oron, tvivlet och rädslan är borta lyser hans ögon. busig.
det svåra med att vara mamma är att jag vill vara nära men han vill vara ifrån. jag vill inte på något sätt vara hans kompis, det går inte , jag är hans mamma, och jag vill vara just det. mamma. den som orkar lyssnar, ta emot. nu känns det som att jag tar ett steg närmare och då tar han två bort. längre bort. jag ska prova att stanna här och se om han kommer tillbaka.
kalle visade sig vara en kille som hade ff hemma – i fyra dygn. strålande. hämtade hem sonen som var oförstående till mitt agerande. “vi chillade bara”. jo jo. jag har också haft ff . hök-öga blev mitt nya namn. Han kunde inte gå en meter utan att jag visste vad han gjorde. jag och alla andra föräldrar. vi låg på, ringde, störde, hämtade och pratade. vi pratade hål i huvudet på killarna. ringde skolan, ungdomsgårdar och fältare. vi gjorde allt för att splittra och störa. och det fungerade.
jag försöker läsa av honom. känna efter vibbar. den renaste skräcken är när hotet är nära. hur gör jag för att skydda någon som inte vill skyddas?
frågan kom ju såklart. “får jag sova hos pelle på fredag?” vem fan är pelle, tänkte jag. pelle, pelle, pelle – aldrig hört talas om. “min kompis” sa han. åh. såklart. vad dum jag är. hans nya kompis. hm. jag tvekade och ville prata med pelles föräldrar. “men jag får. jag kan smsa numret till dom sen. men jag får. vi har frågat.” smset kom kvart över åtta på kvällen. mitt i middan och tvn. ringde upp pelles mamma som hickade i andra sidan av luren. “va? ingen ska sova här. inte pelle heller. han ska sova hos kalle.” vem fan är kalle?
en dag hade han nya kompisar. en dag gick han hemifrån mitt i natten. en dag slog han igen dörren. en dag ljög han. en dag jag aldrig glömmer.
han kom upp bakom mig på trottoaren igår. “hej.” han såg trött ut. lite ledsen. jag strök hans kind. “du ser trött ut.” han nickade. “ska du följa med och handla” frågade jag. han gick med mig in i affären och vid mjölkkylen började han berätta. om sin dag. om orken han inte har. hur trött han är. att han inte pallade med spanskan. jag berättade att spanskafröken hade ringt, att hon är orolig för honom. han såg mig i ögonen. “jag pallade bara inte idag.” han valde en fil med äppelsmak och la ner i korgen. jag log lite åt hans valpighet i allt det stora. första gången han skolkat en hel lektion på tre månader. en gång är ingen gång, tänkte jag och vi betalade.
han går med sur min. sucken är djup i mitt kaffe och jag klamrar mig fast vid gårdags kvällen. då, när vi delade. önskar honom en trevlig dag i skolan, ber honom ringa när han är klar. tala om vad han tänker göra. om han har läxor. det ringer mitt på dan. inte han, men en vän till mig som sett honom på stan. han skolkar alltså. jag sjunker ner i då:et. hur det började. hur vi mådde då. oron. då:et.
det var en skitrolig kväll. vi satt i soffan och kollade på amercian idol – och som vi skrattade. han vände sig mot mig. “mamma du har smink i hela ansiktet!” ja så var det. jag skrattade så att jag fick andnöd och han skrattade med mig och jag åt honom och vi delade någonting. blev inte delade.
han säger inte mycket min tonåring. det stör mig eftersom jag säger så mycket. hela tiden. om allt. men han säger ingenting. “vad har du gjort idag?” kan jag fråga. och då svarar han alltid “ingenting”. förut sa jag “jaha, det låter tråkigt”. det gör jag inte längre. nu säger jag “det finns inget som heter ingenting. för ingenting visade sig vara röka, dricka, klottra, snatta och förstöra. så säg inte att du inte har gjort ingenting för då tror jag att du har gjort allt.”
han är längre. jag får titta upp. jag kan luta huvudet mot hans axel. på min unge. han med alla tänder klara och finnar i hårfästet. han kan lyfta mig, stor och stark utåt men förvirrad. liten och vilsen där inne. och det är då jag är större. fäster blicken i hans blå och talar med låg röst. Jag ger aldrig upp dig. Jag slutar aldrig kämpa.
så kom den där dagen jag aldrig trodde skulle komma. han svor åt mig. FAN VAD JAG HATAR DIG MAMMA! och jag sköt tyst igen dörren, sjönk ner på en stol i hallen och stirrade på hans dörr. det gjorde rätt ont och jag skämdes för alla gånger jag stolt berättat att min tonåring han har ALDRIG sagt hårda ord till mig. och nu var dagen här när det var slut. han skrek där inne. ALLA ANDRA FÅR JU VARA UTE NU. jag reste mig tyst och låste överlåset i ytterdörren och gömde nyckeln.
han ringde från plugget idag, arg som ett jävla jordgetingbi. det var mitt fel att maten i skolan var äcklig, för jag hade ju kunnat ge honom pengar att gå ut och äta för. men det tycker inte jag. han kan väl gå hem och äta. men det tycker inte han. vi är inte överrens alltså. han drog luren i örat på mig. jag älskar dig också, sa jag och pussade luren.
Senaste kommentarer